From a Cheer Coach's perspective?
Om ni har läst tidigare inlägg vet ni säkert att jag tränar cheerleading, och jag är även Head Coach/Assisterande Coach till Senior, Junior, Minior(assisterande) och individuell. Och detta är, som det låter, mycket jobb.
Sedan jag det fulla ansvaret för Seniorer och Juniorer, märker man att det inte bara är att vara på deras träningar. Även om jag har Frida som hjälper mig riktigt mycket, så känner man ibland att man inte räcker till.
Har funderat lite på sistone hur man bäst kan separera Cheer-liv och Privatliv. Inte det lättaste kan jag säga, för det är verkligen som man säger att man "eat, sleep, Cheer".
Som tränare, i vilken sport det än må vara, så måste man vara en förebild för sina aktiva. Du måste alltid visa utåt vad du vill att de ska ta in.
Man ser alltid upp till sin tränare, det gjorde jag, och det vill jag att mina tjejer ska göra till mig också. Det som är viktigast för mig dock är att de ser att jag är bara Människa.
En människa som vill föra vidare cheerleading och gemenskap till dem. Få dem att förstå att, i en sport som är så under representerad som cheer, måste vi hålla ihop. Vi måste peppa varandra och ge beröm till de som verkligen förtjänar det!
Vi må vara en liten förening, jämförelsevis, men jag vill att alla mina tjejer ska känna att de förtjänar lika mycket som de större föreningarna. Och att de absolut inte behöver känna någon underlägsenhet, för "alla har börjat nere på botten" (Bella, GCO).
Vi är stolta över vår lilla förening och vi gör alltid vårt bästa, mer än så kan man inte förvänta sig av någon. Det är någon jag vill föra över till mina yngre tjejer, speciellt att visa utåt att vi gör detta för att vi har passionen för det !
Vi måste ställa upp för varandra, heja på alla andra föreningar och visa vårt stöd till alla i Cheerleading-världen!
Watch this and make a promise to lift sportsmanship in Cheerleading up!
